Ett annorlunda inlägg för mig. Hittade den här versen av Carl Fredrik Ohlsson (1905-1999). Oktoberstorm vid Österlen heter den, skrevs 1953 och kommer från en samling som heter ”Sång om Österlen”. Själv hittade jag den i en bok av Tomas Löfström, Österlen heter den boken.
Känner igen mig i beskrivningen om Kåseberga i allt utom fiskarna som sysslar med sina garn, det ser man inte nu 69 år senare.
Barometers smala finger söker skalans lägsta punkt. Judekörsens klocka ringer, höstmörk aster gungar tungt.
Västan går kring Ales stenar,
brottas med en vingklippt gran,
repar löv ur askens grenar
och går över i orkan.
Fiskehamnens master luta,
dyka ned och söka lä,
och en gren slår mot min ruta
och mot fönsterkarmens trä.
Frånlandsvind om tjugo meter
rusar ner från åsens brant.
Havets fåglar som raketer
länsa undan elegant.
Fiskare vid svarta bodar
syssla lugnt med sina garn.
Stormens kraft de sakligt lodar,
och de le som trygga barn,
ty där ute rider västan
i en hektisk djävulsdans,
men här inne är det nästan
som om inga stormar fanns.
Vågen bryts mot pirens kummel,
sjunker samman, växer stor,
möter stranden med ett mummel,
piskas sönder till ett flor.
Vita gäss som segel bärgas,
lyftas åter, mil för mil…
Det är storm kring Kåsebergas
mäktigt skurna kustprofil.